Min första kärlek... Herregud. Jag kommer ihåg den mysiga känslan man hade i magen när man var liten och gick till skolan för att få spela fotboll med en av de 1000 killar man gillade, men jag kommer inte ihåg att jag någonsin varit upp över öronen förälskad. Jag har gillat många killar, en del mycket mer än de andra, och vissa låg man och drömde om i flera veckor. Skrev charmiga MSN statusar med en bokstav och sen stjärnor för att diskret dölja vem det var man var kär i- fast alla andra redan visste... Den känslan av att bli glad varje gång man pratar med personen, varje gång man ser HONOM blir man så glad att man vill skrika, att vara kär. Det är inget jag inte behöver, för vem skulle inte älska att vakna upp bredvid en pojke som är precis rätt för dig. En pojke med skrattgropar som man kan prata med om precis allt. En pojke som är rätt för mig, det är något alla behöver. Men som inte många hittar.
Så till svaret! Ja, jag har varit kär i någon på riktigt. Men jag var så liten då att jag inte riktigt kan säga att det var "The love of my life", men när han dumpade mig (sportscamp 2008, HAHAH. Herregud vad länge sen...) så var jag ledsen, ledsen, ledsen. Men jag dog inte av det, och det kändes inte som om mitt hjärta gick i tu. När vi sedan (efter månader av awkwardness) blev kompisar igen insåg jag att det var bäst att vi inte var och inte är tillsammans längre. Vi passar bättre som kompisar. (På senare tid har det uppstått... komplikationer. Men det hör inte hit.)
Jaa, det var mitt svar på dag två. Enjoy.
